Evolutionsteorin är inte en morallära!

Standard

I en serie uppmärksammade tweets skrev evolutionsbiologen Richard Dawkins att en kvinna bör göra abort om hennes foster visar sig ha down-syndrom. Han rättade sedan till sitt uttalande och skrev då att han anser att valet är upp till kvinnan, men att han själv skulle gjort abort i den situationen.

Detta uttalande har attackerats av Lukas Berggren på ledarsidan i den kristna tidningen “Världen idag”. Mitt syfte är inte att försvara Dawkins uttalanden kring selektiv abort. Jag vill snarare visa att de angrepp som Berggrens artikel gör mot evolutionsteorin är helt missriktade. Evolutionsteorin säger ingenting om huruvida selektiv abort är rätt eller fel.

Eftersom Världen idag har starka kopplingar till kreationismen så är det kanske inte konstigt att ledarsidan är kritisk till evolutionen. Det förvånar mig dock att Berggren inte ens verkar veta vad evolutionen är. Inte konstigt att han (antar jag) förnekar den.

Berggren skriver att Dawkins uttalanden ”tydliggör vad de ödesdigra konsekvenserna av en värld utan Gud innebär”. Det är dock tydligt att det inte är ateismen utan evolutionsteorin som är Berggrens verkliga måltavla. Att sätta likhetstecken mellan evolutionsteorin och ateismen är dock problematiskt. Vissa ateister såsom filosofen Thomas Nagel tror inte på evolutionsteorin och många kristna (bland annat katolska kyrkan har numera gett med sig) tror på evolutionsteorin. Menar Berggren att dessa kristna inte konsekvent kan vara emot abort?

Evolutionen är den naturliga process där de som har bäst anlag för att överleva (till skillnad från de som inte har det) kan föra vidare anlagen till nästa generation. Det finns ett överväldigande vetenskapligt konsensus om att evolutionsteorin är sann, men det finns också grupper som menar att den är falsk. Detta kan vi lägga åt sidan så länge. Det viktiga i detta sammanhang är att evolutionsteorin är en vetenskaplig teori, som inte uttrycker vad som är moraliskt rätt eller fel eller vad som bör göras.

Detta verkar dock Berggren inte ha förstått. Han skriver att evolutionen handlar om att ”de bäst anpassade ska överleva sämre anpassade” och fortsätter: ”Handikappade, svaga, sjuka och andra ’dåligt anpassade’ människor bör då – i konsekvensens namn – sorteras bort”. Att Berggren beskriver evolutionen med ord som ”bör” och ”ska” tyder på att  han tror det är en moralisk teori om vad som bör göras. Faktum är att inga värderingar följer från evolutionsteorin. Det går inte att härleda ett ”bör” från ett ”är”.

Evolutionen är en teori om hur komplext liv blev till. För många varelser – både människor och andra djur – har det varit en grym process som inneburit lidande, svält och utsortering av de sämst anpassade. Det har funnits de som velat påskynda denna process, men framväxandet av välfärdsstaten vittnar om att majoriteten snarare velat eliminera de grymma elementen ur evolutionen.

Dawkins och jag tillhör de som tror att komplext liv är en produkt av evolutionen. Varken jag eller Dawkins förespråkar dock lidande, svält eller utsortering. Dawkins har många gånger skrivit att vi, tack vare vår intelligens, kan försöka förhindra de grymheter som evolutionen orsakar.

Att acceptera abort handlar snarare om att inte ge ett foster samma moraliska status som en person. Om kvinnan inte kommer sakna fostret – som inte kan tänka, känna eller oroa sig för sin död – verkar det orimligt att ge fostret samma status som en person. Det går att tycka olika om detta resonemang. Klart står dock att det inte följer ur ateismen och evolutionsteorin mer än det följer ur kristendomen och kreationismen.

Moralisk sanning och evolutionen

Standard

I The Descent of Man skrev Charles Darwin följande passage:

”Om […] människor föddes upp under precis samma villkor som honungsbin, så skulle det knappast råda någon tvivel om att våra ogifta kvinnor skulle, liksom arbetarbin, anse att det är en helig plikt att döda sina bröder, och att mödrar skulle sträva efter att döda sina fertila döttrar och ingen skulle gripa in. Ändå tror jag att biet, likt vilket annat socialt djur som helst, i detta fall skulle känna en känsla av rätt och fel ” (The Descent of Man, min översättning).

Det jag tror Darwin försöker säga är att moraliska omdömen inte korresponderar mot någon objektiv fakta. Istället menar han att känslan av rätt och fel endast är ett resultat av evolutionära krafter. Detta tror jag är en relativt vanlig åsikt bland evolutionspsykologer. Det finns även många filosofer som har en sådan syn (exempelvis Sharon Street och Richard Joyce).

Själv var jag länge anhängare av denna tes, men på senare tid har jag blivit osäker. Numera lutar jag åt att det finns moraliska sanningar och att dessa är oberoende av människors evolutionära historia. Detta kanske låter lite underligt. Vissa förknippar tron på moraliska sanningar med tron gud eller någon form av psuedovetenskap eller andlighet, men detta tror jag är ett misstag. Själv är jag ateist och har en stark tilltro till vetenskap. Moraliska sanningar tror jag existerar på samma sätt som matematiska sanningar – det är sant att det finns primtal större än hundra, men dessa primtal går inte att lokalisera i varken tid eller rum.

Det som fått mig att luta mot moralisk realism – att tro på moraliska sanningar – är Derek Parfits 1400-sidors-bok On What Matters från 2011. I denna post tänker jag dock inte diskutera moraliska sanningar som sådana utan bara den evolutionära kritiken av den moraliska realismen.

Den evolutionära kritiken mot moralisk realism bygger på följande premiss:

(A) Våra moraliska övertygelser är mestadels ett resultat av evolutionära krafter

Om A är sann så verkar det inte finnas några skäl att tro på den moraliska realismen, men jag tror inte att A är sann. Mitt skäl för detta är enkelt: Om A är sann så skulle vi förvänta oss att människor har en massa moraliska övertygelser som de flesta av oss faktiskt inte har.

Här är ett exempel (hämtat från Parfit): majoriteten av alla människor tycker att otrohet och våldtäkt är fel. Men, om A är sann så borde vi väl snarare bejaka sådana handlingar? Det tycks som både otrohet och våldtäkt kan leda till högre reproduktiv framgång, ett skäl att tro detta är att det förekommer frekvent i djurriket. Ändå betraktas dessa handlingar som fel.

Förespråkare för A kanske skulle säga att det går att föreställa sig evolutionära förklaringar till varför våldtäkt och otrohet betraktas som fel. Men som Parfit påpekar så försvagar detta svar A. Om det går att hitta evolutionära förklaringar både till ett moraliskt omdöme och dess negation så talar det emot båda förklaringarna. Detta kanske låter konstigt, men låt mig illustrera poängen med en analogi:

En del i Freuds psykoanalytiska behandling vara att föra upp traumatiska barndomsminnen från det undermedvetna till det medvetna för att på så sätt kunna bearbeta dem för att patienten skulle kunna bli av med sina besvär. Ibland lyckades inte detta, vilket Freud förklarade med att det undermedvetna hade en undanträngningsmekanism som gjorde att patienten, undermedvetet, inte ville bli botad. På så sett hade Freud en förklaring både när psykoanalysen lyckades och när den misslyckades.

Som Karl Popper och många andra konstaterat leder detta till att psykoanalysen är ofalsifierbar, för den kan förklara allt – oavsett vilket utslag det blir i verkligheten så har teorin en back-up. Ett liknande problem verkar drabba A.

Det verkar dessutom finnas moraliska principer, som har omfattats i en mängd kulturer, som inte kan ges någon rimlig moralisk förklaring. Ett exempel är den gyllene regeln som föreskriver att vi behandlar andra som vi själva skulle vilja bli behandlade, oavsett hur de andra behandlar oss.

Det jag har sagt utesluter dock inte att vissa av våra moraliska övertygelser kan förklaras av evolutionära krafter. Jag tror att övertygelsen att våra släktingar är viktigare än andra människor och övertygelsen om att incest är fel är exempel på detta.

Det finns mycket kvar att diskutera på ämnet och jag hävdar inte på något sätt att det jag skrivit är ett konklusivtt argument mot den evolutionära kritiken av moralisk realism. Än mindre hävdar jag att jag bevisat att det finns moraliska sanningar. Men det är en början.

(som jag redan påpekat bygger mitt tänkande kring detta till stor del på Parfits ”On What Matters” som är obligatorisk läsning för de som vill gräva djupt i frågan om moraliska sanningar)

Är evolutionspsykologi en vetenskap?

Standard

För ett tag sedan provade jag att googla på “evolutionspsykologi”. Första träffen var (inte så förvånande) Wikipedia tätt följt av lattattlara.se. Tredje träffen var flashbacktråden “Är evolutionspsykologi humbug?“. Inte heller denna träff var särskilt förvånande då detta är en vanlig attityd till evolutionspsykologi.

Hur ska ordet “humbug” tolkas i detta sammanhang? Jag skulle tro att ordet syftar på någonting i stil med “ovetenskaplig”. Frågan är alltså “är evolutionspsykologi ovetenskapligt”? Svaret är “Nej”. Ett standard kriterium för att en teori ska vara vetenskaplig är att den måste vara “falsifierbar” d.v.s. om teorin är falsk så måste det gå att visa det genom observation. Stephen Hawking har uttryckt det på följande vis: “A theory is a good theory if it satisfies two requirements: It must accurately describe a large class of observations on the basis of a model that contains only a few arbitrary elements, and it must make definite predictions about the results of future observations.”

Går det att falsifiera evolutionspsykologin? Svaret är “Nej”. Av samma skäl går det inte att falsifiera genusvetenskapen eller astronomin. Evolutionspsykologin är inte en falsifierbar teori, det är en metateori, ett paradigm, en modell för att generera falsifierbara hypoteser. Frågan som bör ställas är “går det att generera falsierbara evolutionspsykologiska hypoteser”? Svaret är “ja”.

Illustrationen nedan (inspirerad av en artikel av David Buss) visar hur evolutionspsykologin kan generera hypoteser:

Image

Sexuell selektion och förälderinvesteringsteori (parental investment theory) är standardkoncept inom evolutionsbiologin sedan 70-talet och är allmänt vedertagna. Utifrån dessa koncept går det att formulera hypoteser vars förutsägelser kan testas. Andra koncept som kan användas för att generera testbara hypoteser är teorin om “reciprok altruism” och teorin om “förälder-avkomma konflikt“.

Hittills har jag beskrivit hur evolutionpsykoger utifrån evolutionära standardkoncept härleder hypoteser med falsifierbara förutsägelser. Men ibland går evolutionspsykologer “baklänges” – försöker förklara ett observerat beteende med hjälp av evolutionen. Ett exempel finns i illustrationen nedan:

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 22.14.40

Dessa förutsägelser är helt klart möjliga att falsifiera eller konfirmera. Ett praktexempel på förklarande vetenskap. Det finns förstås evolutionpsykologer som inte bedriver bra vetenskap, jag har bloggat om det här. Men det finns dåliga forskare inom alla fält och som jag visat här går det att bedriva evolutionspsykologisk forskning med hög vetenskaplig nivå. Detta är också vad som görs av sådana som Leda Cosmides, John Tooby, Steven Pinker och David Buss. Inte mycket humbug där inte.

Är sexuell ånger en anpassning?

Standard

I The Guardian skriver Jill Filipovic att evolutionspsykologin är ett tillbakasträvande gissningsprojekt. Anledningen är att en studie föreslår att könsskillnader i sexuell ånger kan ha en evolutionär förklaring. Det är suspekt att döma en hel vetenskaplig disciplin utifrån en studie, men kan det ligga någonting i kritiken mot studien?

Den kritiserade studien testar två evolutionspsykologiska hypoteser:

Hypotes 1: Kvinnor har haft högre obligatorisk reproduktionskostnad (9 månaders graviditet) under evolutionen. Därför bör sexuella handlingar, särskilt tillfälliga sexuella förbindelser, ångras mer intensivt av kvinnor än av män.

Hypotes 2: Missade sexuella möjligheter har historiskt varit mer reproduktivt kostsamty för män än för kvinnor. Därför bör dåligt vald sexuell passivitet ångras mer intensivt av män än av kvinnor.

I studien testades och bekräftades båda hypoteserna empiriskt. Filipovic kritik bygger på att dessa könsskillnader beror på kultur och inte evolution. Hennes främsta argument för detta tycks vara att andra sexuella beteenden förändras:

”Human sexual expression has long been widely variable, and social institutions have struggled to reign it in through a variety of mechanisms (outlawing same-sex relationships or premarital sex … )”

Det underliga med dessa exempel är att både homosexualitet och utom-äktenskapligt sex har förekommit i alla tider trots att det varit förbjudet på många håll. Det verkar alltså som just dessa exempel faktiskt har en biologisk – och kanske även evolutionär – förklaring. Filipovic skriver sedan ironiskt att ”psychologists who fancy themselves evolution experts … conclude that their own personal preferences, or the current norms of their culture, are universal and explicable by evolution alone”. Detta påhopp är helt missvisande då forskarna diskuterar flera icke-evolutionära orsaker till resultaten i studien. De skriver bland annat:

”In addition, there are likely social factors that might moderate or exacerbate evolved dispositions in each sex to regret certain sexual experiences. For example, women in the modern world are consciously aware of the risk of pregnancy as a result of having sex, which could lead women to worry about casual sex experiences and regret them more than do men.”

Filipovic skriver att en förklaring kan vara att kvinnor inte lika lätt får orgasm med tillfälliga sexuella partners eftersom det är mycket fokus på den manliga njutningen. Detta är dock inte någon kritik mot studien. Faktum är att det är precis vad forskarna skriver i diskussionen

”Another possible factor is that, whereas casual sex will typically be physically gratifying for men, many men and women might lack knowledge of how to make the experience as gratifying for women and may not consider it important as part of a sexual encounter. This could contribute to a less favorable casual sex experience for women than for men feeding into sex differences in sexual regret.”

Främst verkar det som Filipovic negativa inställning till studien beror på hur den kan tolkas politiskt: ”If women have actually emotionally evolved to feel sexual shame absent social context, then what’s the point of pushing back on a social context that sexually shames women?”

Detta är också missvisande. Artikeln handlar om ånger inte om skam. Ordet ”shamed” används inte i studien överhuvudtaget. Ordet skamsen (ashamed) nämns en gång då de medverkande i studien frågades om de ångrat: ”Engaging in a sexual activity with someone, because it caused my family to be ashamed or disappointed in me”. Könsskillnaden på detta område var extremt liten (d = 0.03). Den politiska åsikt Filipovic verkar se som följd av studien tycks alltså inte vara relevant.

Världens sämsta evolutionspsykologer?

Standard

Evolutionspsykologin är en spännande akademisk disciplin som gjort viktiga fynd och bidragit till en ökad förståelse för orsakerna till mänskligt beteende. Precis som inom alla discipliner finns det dock ett antal forskare som bedriver dålig vetenskap. Två av de forskare som jag anser tillhöra denna kategori är Satoshi Kanazawa och Kevin B. Macdonald.

Även om Kanazawa har bedrivit en del intressant forskning så har han vid flera tillfällen anklagats för sin bristande metodologi och sin oförmåga att kunna se alternativa förklaringar till sina resultat. Dessa anklagelser har inte bara kommit från arga journalister och bloggare utan också publicerats i vetenskapliga tidskrifter av framträdande forskare.

Kanazawas mest uppmärksammade artikel publicerades 2011 under namnet Why Black Women Are Less Physically Attractive Than Other Women. Artikeln (som inte publicerades i en vetenskaplig tidskrift) ledde till ett ramaskri på internet. Efter det gick flera psykologer ut och kritiserade artikeln. Bland annat visade det sig att Kanazawas tes inte har empiriskt stöd (Barry Kaufman 2011).

I den vetenskapliga tidskriften Evolutionary Psychology Journal publicerades en artikel vid namn Kanazawa’s bad science does not represent evolutionary psychology undertecknad av 68 forskare. Artikeln kritiserar Kanazawas forskning och några av världens främsta evolutionspsykologer – Steven Pinker och David Buss – är medförfattare. Till Kanazawas fördel ska det nämnas att han försvarades av 23 andra forskare (inkluderat bland annat svenskarna Fredrik Ullén och Birgitta Tullberg) i en annan artikel.

Det är dock svårt att försvara det faktum att Kanazawa upprepat ”räknat fel” på siffror i sin forskning samt att han ofta är oförmögen att se andra förklaringar än evolutionära. Trots det kan Kanazawa mött sin överman i Kevin B. MacDonalds forskning. Macdonald är (såvitt jag vet) endast känd för en vetenskaplig idé: att ett antal egenskaper som han tillskriver judar – inklusive hög verbal intelligens och etnocentrism – utvecklats rasbiologiskt och kulturellt för att öka judars förmåga att konkurrera med icke-judar om resurser.

MacDonalds idéer har kritiserats av bland andra de börömda evolutionspsykologerna John Tooby och Steven Pinker. Steven Pinker skriver det här i ett brev:

”MacDonald’s main axioms – group selection of behavioral adaptations, and behaviorally relevant genetic cohesiveness of ethnic groups — are opposed by powerful bodies of data and theory, which Tooby, Cosmides, and many other evolutionary psychologists have written about in detail. Of course any assumption can be questioned, but there are no signs that MacDonald has taken on the burden of proof of showing that the majority view is wrong” (Pinker, Steven)

Att MacDonald använder sig av gruppselektion som förklaringsmodell är särskilt anmärkningsvärt då detta är extremt kontroversiell bland evolutionsteoretiker. Evolutionspsykologer framhåller vanligtvis att evolutionen sker på gen-nivå d.v.s. att gener som ökar den reproduktionsförmågan hos en organism kommer bli fler i nästa generation. Enligt gruppselektionsteorin drivs evolutionen av skillnader mellan grupper snarare än mellan gener. Denna teori har idag få anhängare och har kritiserats av mängder av evolutionsbiologer och filosofer inklusive George C. Williams, John Maynard Smith, C.M. Perrins, Peter Singer och Richard Dawkins.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det finns dåliga evolutionspsykologer – precis som inom alla discipliner. Men att evolutionspsykologin är ett viktigt paradigm för förståendet av vårt psyke och beteende.

Källor:

Barry Kaufman, Scott (2011). Black Women Are Not (Rated) Less Attractive! Our Independent Analysis of the Add Health Dataset. Psychology Today 2011 

Pinker, Steven

Hanna Fahl har fel om könsskillnader

Standard

I en artikel i DN (7/12) skriver Hanna Fahl att ”ogrundad biologism och insisterandet på att könsskillnader är medfödda skördar offer av alla kön”. Hon har naturligtvis rätt i att ogrundade påståenden inte är bra, men att vissa könsskillnader har en biologisk grund är ett faktum – oavsett om Fahl vill det eller inte.

Upprinnelsen till Fahls artikel är en studie som visat att kvinnors nervbanor i högre grad löper mellan hjärnhalvorna, medan mäns löper mellan främre och bakre delen av hjärnan. Om resultatet skriver forskarna:

”Overall, the results suggest that male brains are structured to facilitate connectivity between perception and coordinated action, whereas female brains are designed to facilitate communication between analytical and intuitive processing modes.”

Hanna Fahl förlöjligar dock forskarnas uppfattning genom att beskriva den på detta sätt:

”Män är från Mars och kvinnor är från någon annan planet där alla är väldigt verbala och bra på ”magkänsla” vilket gör dem till goda mödrar, för det står tydligt skrivet i hjärnan”.

När Fahl är klar med att förlöjliga forskningen och kalla den ”neurosexistiskt” kommer hon med några seriösa anmärkningar mot studien. Hon hänvisar till Cordelia Fine och Christian Jarrett som kritiserat forskarna för att de endast gissar kring hur skillnader i nervkopplingar kan vara relaterade till beteendeskillnader mellan könen. Hon skriver också att studien ”inte tar upp en möjlig förklaringsmodell till nervbaneskillnaderna: att hjärnan enligt annan forskning kan formas av våra beteendemönster, snarare än ligga till grund för dem”.

Det kan ligga någonting kritiken mot studien, men detta visar knappast att biologiskt grundade könsskillnader inte finns. Faktum är att många könsskillnader – särskilt de som har koppling till sexualitet – har goda evolutionära förklaringar (se tidigare inlägg).

Utifrån artikeln verkar det dock som att Fahl menar att könsskillnader aldrig är biologiska. Som exempel tar hon det väldokumenterade faktumet att pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Hon citerar en statlig rapport där det står att ”konstruktion av pojkars manlighet är en faktor av betydelse för deras skolprestationer”. Samtidigt tar hon inte hänsyn till att rapporten presenterades i samband med en annan statlig rapport där det står att ”det finns skillnader i mellan könen avseende kognitiv funktion, emotionell reglering, och mognadstakt. Dessa skillnader har inte enbart sociala orsaker” (SOU 2010:52).

I rapporten sår det också att ”det är tydligt att dessa skillnader ställer krav på skolans arbetssätt om man vill att skillnader i skolprestation mellan könen inte ska tillta ytterligare”. Till skillnad från Fahls åsikt verkar det alltså som vi måste erkänna vissa biologiska skillnader om vi inte vill ”skörda offer” i till exempel skolan.

Evolutionspsykologi och biologiska könsskillnader

Standard

I Sverige är det mer eller mindre tabu att diskutera biologiska könsskillnader. Ett exempel på detta är ett officiellt regeringsdokument som skriver att

“regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi” (Regeringens skrivelse 2002/03:140)

Trots detta finns det starka vetenskapliga bevis för att vissa könsskillnader är biologiska. Inom evolutionspsykologin förväntas kvinnor och män skilja sig på de områden som de mött olika anpassningsproblem under evolutionen (Buss 1995a). Att könsskillnaden i kognitiva (bl.a. verbala och matematiska) förmågor är liten (Hyde 1981) tycks därför inte vara en slump – båda könen har haft nytta av att utveckla kognitiva förmågor.

På andra områden har könen mött väldigt olika anpassningsproblem, och detta har också lett till olika psykologiska mekanismer. Ett problem för män är att de aldrig kan veta helt säkert om barnen som föds är deras eget (Buss 1995b), män riskerar alltså att ödsla resurser på någon annan mans avkomma. På grund av detta har män större anledning att hindra sin partner från att vara sexuellt otrogen, vilket speglas i det faktum att män är mer obekväma med att tänka sig sin partner ha sex med någon annan (Schützwohl 2004) .

Ett annat problem har med investering i avkomman att göra. Honor har definitionsmässigt större könsceller än hanar. Detta gör att honornas investering i avkomman redan från början är större än hanarnas (Dawkins 2006). Hos människor är en kvinnas minimala investering i avkomman 9 månader medan en mans är ett samlag. Män har med andra ord mer att vinna på att fler sexuella partners. Detta förklarar varför män ideellt vill ha mer än 18 sexpartners under sin livstid medan kvinnor bara vill ha 4 eller 5 (Buss & Schmitt 1993) och varför män är mer positivt inställda till tillfälliga sexuella förbindelser (Oliver och Hyde 1995).

Källor:

Buss, D. M. (1995a). Evolutionary psychology: A new paradigm for psychological science. Psychological Inquiry, 6, 1-30.

Buss, D. M. (1995b). Psychological sex differences: Origins through sexual selection. American Psychologist, 50, 164-168.

Buss, D. M., & Schmitt, D. P. (1993). Sexual Strategies Theory: An evolutionary perspective on human mating. Psychological Review, 100, 204-232.

Dawkins, R. (2006) The Selfish Gene. Oxford University Press

 

Oliver, Mary B.; Hyde, Janet S. (1993) Gender differences in sexuality: A meta-analysis. Psychological Bulletin, Vol 114(1), Jul 1993, 29-51.

Regeringens skrivelse 2002/03:140: http://www.regeringen.se/content/1/c4/20/69/2c27bade.pdf