Moralisk sanning och evolutionen

Standard

I The Descent of Man skrev Charles Darwin följande passage:

”Om […] människor föddes upp under precis samma villkor som honungsbin, så skulle det knappast råda någon tvivel om att våra ogifta kvinnor skulle, liksom arbetarbin, anse att det är en helig plikt att döda sina bröder, och att mödrar skulle sträva efter att döda sina fertila döttrar och ingen skulle gripa in. Ändå tror jag att biet, likt vilket annat socialt djur som helst, i detta fall skulle känna en känsla av rätt och fel ” (The Descent of Man, min översättning).

Det jag tror Darwin försöker säga är att moraliska omdömen inte korresponderar mot någon objektiv fakta. Istället menar han att känslan av rätt och fel endast är ett resultat av evolutionära krafter. Detta tror jag är en relativt vanlig åsikt bland evolutionspsykologer. Det finns även många filosofer som har en sådan syn (exempelvis Sharon Street och Richard Joyce).

Själv var jag länge anhängare av denna tes, men på senare tid har jag blivit osäker. Numera lutar jag åt att det finns moraliska sanningar och att dessa är oberoende av människors evolutionära historia. Detta kanske låter lite underligt. Vissa förknippar tron på moraliska sanningar med tron gud eller någon form av psuedovetenskap eller andlighet, men detta tror jag är ett misstag. Själv är jag ateist och har en stark tilltro till vetenskap. Moraliska sanningar tror jag existerar på samma sätt som matematiska sanningar – det är sant att det finns primtal större än hundra, men dessa primtal går inte att lokalisera i varken tid eller rum.

Det som fått mig att luta mot moralisk realism – att tro på moraliska sanningar – är Derek Parfits 1400-sidors-bok On What Matters från 2011. I denna post tänker jag dock inte diskutera moraliska sanningar som sådana utan bara den evolutionära kritiken av den moraliska realismen.

Den evolutionära kritiken mot moralisk realism bygger på följande premiss:

(A) Våra moraliska övertygelser är mestadels ett resultat av evolutionära krafter

Om A är sann så verkar det inte finnas några skäl att tro på den moraliska realismen, men jag tror inte att A är sann. Mitt skäl för detta är enkelt: Om A är sann så skulle vi förvänta oss att människor har en massa moraliska övertygelser som de flesta av oss faktiskt inte har.

Här är ett exempel (hämtat från Parfit): majoriteten av alla människor tycker att otrohet och våldtäkt är fel. Men, om A är sann så borde vi väl snarare bejaka sådana handlingar? Det tycks som både otrohet och våldtäkt kan leda till högre reproduktiv framgång, ett skäl att tro detta är att det förekommer frekvent i djurriket. Ändå betraktas dessa handlingar som fel.

Förespråkare för A kanske skulle säga att det går att föreställa sig evolutionära förklaringar till varför våldtäkt och otrohet betraktas som fel. Men som Parfit påpekar så försvagar detta svar A. Om det går att hitta evolutionära förklaringar både till ett moraliskt omdöme och dess negation så talar det emot båda förklaringarna. Detta kanske låter konstigt, men låt mig illustrera poängen med en analogi:

En del i Freuds psykoanalytiska behandling vara att föra upp traumatiska barndomsminnen från det undermedvetna till det medvetna för att på så sätt kunna bearbeta dem för att patienten skulle kunna bli av med sina besvär. Ibland lyckades inte detta, vilket Freud förklarade med att det undermedvetna hade en undanträngningsmekanism som gjorde att patienten, undermedvetet, inte ville bli botad. På så sett hade Freud en förklaring både när psykoanalysen lyckades och när den misslyckades.

Som Karl Popper och många andra konstaterat leder detta till att psykoanalysen är ofalsifierbar, för den kan förklara allt – oavsett vilket utslag det blir i verkligheten så har teorin en back-up. Ett liknande problem verkar drabba A.

Det verkar dessutom finnas moraliska principer, som har omfattats i en mängd kulturer, som inte kan ges någon rimlig moralisk förklaring. Ett exempel är den gyllene regeln som föreskriver att vi behandlar andra som vi själva skulle vilja bli behandlade, oavsett hur de andra behandlar oss.

Det jag har sagt utesluter dock inte att vissa av våra moraliska övertygelser kan förklaras av evolutionära krafter. Jag tror att övertygelsen att våra släktingar är viktigare än andra människor och övertygelsen om att incest är fel är exempel på detta.

Det finns mycket kvar att diskutera på ämnet och jag hävdar inte på något sätt att det jag skrivit är ett konklusivtt argument mot den evolutionära kritiken av moralisk realism. Än mindre hävdar jag att jag bevisat att det finns moraliska sanningar. Men det är en början.

(som jag redan påpekat bygger mitt tänkande kring detta till stor del på Parfits ”On What Matters” som är obligatorisk läsning för de som vill gräva djupt i frågan om moraliska sanningar)

Advertisements

5 thoughts on “Moralisk sanning och evolutionen

    • (INNAN DENNA KOMMENTAR LÄSES: tänk på att detta är en strikt evolutionsbiologisk kommentar, den har inga moraliska implikationer)

      Ja, om en man (M) begår en våldtäkt som gör en kvinna (K) gravid så missgynnar det naturligtvis de andra männen i gruppen (G) ur ett evolutionärt perspektiv. Detta beror såvitt jag förstår endast på att kvinnan som blivit våldtagen inte längre är tillgänglig för reproduktion på 9 månader. Men detta är ju inte värre för G än om K hade blivit gravid med M till följd av frivilligt samlag.

      Trots det verkar våra moraliska attityder mot våldtäkt skilja sig från attityderna mot frivilligt sex. Av detta skäl tror jag inte att A kan förklara våra moraliska intuitioner i detta sammanhang.

      (jag har bara hunnit titta snabbt på uppsatsen som du länkade, ska läsa noggrannare senare)

      • Alla kvinnor, samt de män som blir valda av kvinnor för reproduktion, har ett evolutionärt intresse av att upprätta en kultur som stävjar våldtäkter. Ingen dominerande kultur har accepterat våldtäkt, som är djupt traumatiserande och förstör social sammanhållning.

        G förlorar på M:s våldtäkt av K på fler och viktigare sätt än att K inte är tillgänglig för reproduktion i 3–4 år (p.g.a. amning). Män har olika egenskaper och personligheter, och är olika mycket eftertraktade av kvinnor, vars val inte är godtyckliga. Bortvalda män kan försöka våldta med risk för sina liv. Majoriteten, d.v.s. alla kvinnor och de valda männen, vinner på sammanhållning mot tvång och våld.

    • Jag har skummat igenom din uppsats. Jag undrar lite över det här:

      “Om exempelvis personen P yttrar satsen: ”Bruno Liljefors oljemålning ’Rävfamilj’ är vacker”, så betyder inte det samma sak som om den icke-identiska personen Q yttrar samma sats. I det första fallet betyder denna sats att P för sin egen del tycker att ”Rävfamilj” är vacker, medan satsen i det andra fallet betyder att Q för sin egen del tycker det. […] På samma sätt är det med normativt etiska satser”

      Om detta ska förstås som en semantisk tes, tror jag att den är falsk (i alla fall när det gäller normativt etiska satser).

      Enligt din metaetik gäller följande: Om personen P yttrar satsen “x är fel” så uttrycker P propositionen “x är fel för min del”. Om personen Q uttrycker satsen “satsen ‘x är fel’ är falsk” så uttrycker Q propositionen “satsen ‘x är fel’ är falsk för min del”. Det verkar alltså som P och Q inte är oense enligt ditt synsätt, men detta verkar inte rimligt då nästan alla språkanvändare skulle säga att P och Q är oense.

      (hoppas jag förstått din teori rätt)

  1. Ja, våldtäkt är naturligtvis bland det mest traumatiserande en kvinna kan vara med om. Att detta skulle leda till förstörd social sammanhållning är jag dock osäker på.

    Men låt oss för argumentets skull acceptera att M:s våldtäkt skulle förstöra den sociala sammanhållningen. I så fall borde G förlora mer på M:s våldtäkt än om det rört sig om frivilligt samlag. Det verkar ändå inte följa att varje individ i gruppen av evolutionära skäl skulle få den normativa åsikten att våldtäkter är fel. Det kan ju vara evolutionärt maximerande för varje enskild individ att begå våldtäkter, även om det evolutionärt sämre för alla om alla gör det. Alltså en version av prisoners dilemma.

    En betydligt enklare förklaring till att våldtäkt anses vara fel är att det orsakar ett enormt lidande, vilket i sig anses vara fel att orsaka.

    Varför anser vi då att det är fel att orsaka enormt lidande? Den enklaste förklaringen är kanske att det är fel att orsaka enormt lidande.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s