Moralisk sanning och evolutionen

Standard

I The Descent of Man skrev Charles Darwin följande passage:

”Om […] människor föddes upp under precis samma villkor som honungsbin, så skulle det knappast råda någon tvivel om att våra ogifta kvinnor skulle, liksom arbetarbin, anse att det är en helig plikt att döda sina bröder, och att mödrar skulle sträva efter att döda sina fertila döttrar och ingen skulle gripa in. Ändå tror jag att biet, likt vilket annat socialt djur som helst, i detta fall skulle känna en känsla av rätt och fel ” (The Descent of Man, min översättning).

Det jag tror Darwin försöker säga är att moraliska omdömen inte korresponderar mot någon objektiv fakta. Istället menar han att känslan av rätt och fel endast är ett resultat av evolutionära krafter. Detta tror jag är en relativt vanlig åsikt bland evolutionspsykologer. Det finns även många filosofer som har en sådan syn (exempelvis Sharon Street och Richard Joyce).

Själv var jag länge anhängare av denna tes, men på senare tid har jag blivit osäker. Numera lutar jag åt att det finns moraliska sanningar och att dessa är oberoende av människors evolutionära historia. Detta kanske låter lite underligt. Vissa förknippar tron på moraliska sanningar med tron gud eller någon form av psuedovetenskap eller andlighet, men detta tror jag är ett misstag. Själv är jag ateist och har en stark tilltro till vetenskap. Moraliska sanningar tror jag existerar på samma sätt som matematiska sanningar – det är sant att det finns primtal större än hundra, men dessa primtal går inte att lokalisera i varken tid eller rum.

Det som fått mig att luta mot moralisk realism – att tro på moraliska sanningar – är Derek Parfits 1400-sidors-bok On What Matters från 2011. I denna post tänker jag dock inte diskutera moraliska sanningar som sådana utan bara den evolutionära kritiken av den moraliska realismen.

Den evolutionära kritiken mot moralisk realism bygger på följande premiss:

(A) Våra moraliska övertygelser är mestadels ett resultat av evolutionära krafter

Om A är sann så verkar det inte finnas några skäl att tro på den moraliska realismen, men jag tror inte att A är sann. Mitt skäl för detta är enkelt: Om A är sann så skulle vi förvänta oss att människor har en massa moraliska övertygelser som de flesta av oss faktiskt inte har.

Här är ett exempel (hämtat från Parfit): majoriteten av alla människor tycker att otrohet och våldtäkt är fel. Men, om A är sann så borde vi väl snarare bejaka sådana handlingar? Det tycks som både otrohet och våldtäkt kan leda till högre reproduktiv framgång, ett skäl att tro detta är att det förekommer frekvent i djurriket. Ändå betraktas dessa handlingar som fel.

Förespråkare för A kanske skulle säga att det går att föreställa sig evolutionära förklaringar till varför våldtäkt och otrohet betraktas som fel. Men som Parfit påpekar så försvagar detta svar A. Om det går att hitta evolutionära förklaringar både till ett moraliskt omdöme och dess negation så talar det emot båda förklaringarna. Detta kanske låter konstigt, men låt mig illustrera poängen med en analogi:

En del i Freuds psykoanalytiska behandling vara att föra upp traumatiska barndomsminnen från det undermedvetna till det medvetna för att på så sätt kunna bearbeta dem för att patienten skulle kunna bli av med sina besvär. Ibland lyckades inte detta, vilket Freud förklarade med att det undermedvetna hade en undanträngningsmekanism som gjorde att patienten, undermedvetet, inte ville bli botad. På så sett hade Freud en förklaring både när psykoanalysen lyckades och när den misslyckades.

Som Karl Popper och många andra konstaterat leder detta till att psykoanalysen är ofalsifierbar, för den kan förklara allt – oavsett vilket utslag det blir i verkligheten så har teorin en back-up. Ett liknande problem verkar drabba A.

Det verkar dessutom finnas moraliska principer, som har omfattats i en mängd kulturer, som inte kan ges någon rimlig moralisk förklaring. Ett exempel är den gyllene regeln som föreskriver att vi behandlar andra som vi själva skulle vilja bli behandlade, oavsett hur de andra behandlar oss.

Det jag har sagt utesluter dock inte att vissa av våra moraliska övertygelser kan förklaras av evolutionära krafter. Jag tror att övertygelsen att våra släktingar är viktigare än andra människor och övertygelsen om att incest är fel är exempel på detta.

Det finns mycket kvar att diskutera på ämnet och jag hävdar inte på något sätt att det jag skrivit är ett konklusivtt argument mot den evolutionära kritiken av moralisk realism. Än mindre hävdar jag att jag bevisat att det finns moraliska sanningar. Men det är en början.

(som jag redan påpekat bygger mitt tänkande kring detta till stor del på Parfits ”On What Matters” som är obligatorisk läsning för de som vill gräva djupt i frågan om moraliska sanningar)