Hanna Fahl har fel om könsskillnader

Standard

I en artikel i DN (7/12) skriver Hanna Fahl att ”ogrundad biologism och insisterandet på att könsskillnader är medfödda skördar offer av alla kön”. Hon har naturligtvis rätt i att ogrundade påståenden inte är bra, men att vissa könsskillnader har en biologisk grund är ett faktum – oavsett om Fahl vill det eller inte.

Upprinnelsen till Fahls artikel är en studie som visat att kvinnors nervbanor i högre grad löper mellan hjärnhalvorna, medan mäns löper mellan främre och bakre delen av hjärnan. Om resultatet skriver forskarna:

”Overall, the results suggest that male brains are structured to facilitate connectivity between perception and coordinated action, whereas female brains are designed to facilitate communication between analytical and intuitive processing modes.”

Hanna Fahl förlöjligar dock forskarnas uppfattning genom att beskriva den på detta sätt:

”Män är från Mars och kvinnor är från någon annan planet där alla är väldigt verbala och bra på ”magkänsla” vilket gör dem till goda mödrar, för det står tydligt skrivet i hjärnan”.

När Fahl är klar med att förlöjliga forskningen och kalla den ”neurosexistiskt” kommer hon med några seriösa anmärkningar mot studien. Hon hänvisar till Cordelia Fine och Christian Jarrett som kritiserat forskarna för att de endast gissar kring hur skillnader i nervkopplingar kan vara relaterade till beteendeskillnader mellan könen. Hon skriver också att studien ”inte tar upp en möjlig förklaringsmodell till nervbaneskillnaderna: att hjärnan enligt annan forskning kan formas av våra beteendemönster, snarare än ligga till grund för dem”.

Det kan ligga någonting kritiken mot studien, men detta visar knappast att biologiskt grundade könsskillnader inte finns. Faktum är att många könsskillnader – särskilt de som har koppling till sexualitet – har goda evolutionära förklaringar (se tidigare inlägg).

Utifrån artikeln verkar det dock som att Fahl menar att könsskillnader aldrig är biologiska. Som exempel tar hon det väldokumenterade faktumet att pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Hon citerar en statlig rapport där det står att ”konstruktion av pojkars manlighet är en faktor av betydelse för deras skolprestationer”. Samtidigt tar hon inte hänsyn till att rapporten presenterades i samband med en annan statlig rapport där det står att ”det finns skillnader i mellan könen avseende kognitiv funktion, emotionell reglering, och mognadstakt. Dessa skillnader har inte enbart sociala orsaker” (SOU 2010:52).

I rapporten sår det också att ”det är tydligt att dessa skillnader ställer krav på skolans arbetssätt om man vill att skillnader i skolprestation mellan könen inte ska tillta ytterligare”. Till skillnad från Fahls åsikt verkar det alltså som vi måste erkänna vissa biologiska skillnader om vi inte vill ”skörda offer” i till exempel skolan.