Moralisk sanning och evolutionen

Standard

I The Descent of Man skrev Charles Darwin följande passage:

”Om […] människor föddes upp under precis samma villkor som honungsbin, så skulle det knappast råda någon tvivel om att våra ogifta kvinnor skulle, liksom arbetarbin, anse att det är en helig plikt att döda sina bröder, och att mödrar skulle sträva efter att döda sina fertila döttrar och ingen skulle gripa in. Ändå tror jag att biet, likt vilket annat socialt djur som helst, i detta fall skulle känna en känsla av rätt och fel ” (The Descent of Man, min översättning).

Det jag tror Darwin försöker säga är att moraliska omdömen inte korresponderar mot någon objektiv fakta. Istället menar han att känslan av rätt och fel endast är ett resultat av evolutionära krafter. Detta tror jag är en relativt vanlig åsikt bland evolutionspsykologer. Det finns även många filosofer som har en sådan syn (exempelvis Sharon Street och Richard Joyce).

Själv var jag länge anhängare av denna tes, men på senare tid har jag blivit osäker. Numera lutar jag åt att det finns moraliska sanningar och att dessa är oberoende av människors evolutionära historia. Detta kanske låter lite underligt. Vissa förknippar tron på moraliska sanningar med tron gud eller någon form av psuedovetenskap eller andlighet, men detta tror jag är ett misstag. Själv är jag ateist och har en stark tilltro till vetenskap. Moraliska sanningar tror jag existerar på samma sätt som matematiska sanningar – det är sant att det finns primtal större än hundra, men dessa primtal går inte att lokalisera i varken tid eller rum.

Det som fått mig att luta mot moralisk realism – att tro på moraliska sanningar – är Derek Parfits 1400-sidors-bok On What Matters från 2011. I denna post tänker jag dock inte diskutera moraliska sanningar som sådana utan bara den evolutionära kritiken av den moraliska realismen.

Den evolutionära kritiken mot moralisk realism bygger på följande premiss:

(A) Våra moraliska övertygelser är mestadels ett resultat av evolutionära krafter

Om A är sann så verkar det inte finnas några skäl att tro på den moraliska realismen, men jag tror inte att A är sann. Mitt skäl för detta är enkelt: Om A är sann så skulle vi förvänta oss att människor har en massa moraliska övertygelser som de flesta av oss faktiskt inte har.

Här är ett exempel (hämtat från Parfit): majoriteten av alla människor tycker att otrohet och våldtäkt är fel. Men, om A är sann så borde vi väl snarare bejaka sådana handlingar? Det tycks som både otrohet och våldtäkt kan leda till högre reproduktiv framgång, ett skäl att tro detta är att det förekommer frekvent i djurriket. Ändå betraktas dessa handlingar som fel.

Förespråkare för A kanske skulle säga att det går att föreställa sig evolutionära förklaringar till varför våldtäkt och otrohet betraktas som fel. Men som Parfit påpekar så försvagar detta svar A. Om det går att hitta evolutionära förklaringar både till ett moraliskt omdöme och dess negation så talar det emot båda förklaringarna. Detta kanske låter konstigt, men låt mig illustrera poängen med en analogi:

En del i Freuds psykoanalytiska behandling vara att föra upp traumatiska barndomsminnen från det undermedvetna till det medvetna för att på så sätt kunna bearbeta dem för att patienten skulle kunna bli av med sina besvär. Ibland lyckades inte detta, vilket Freud förklarade med att det undermedvetna hade en undanträngningsmekanism som gjorde att patienten, undermedvetet, inte ville bli botad. På så sett hade Freud en förklaring både när psykoanalysen lyckades och när den misslyckades.

Som Karl Popper och många andra konstaterat leder detta till att psykoanalysen är ofalsifierbar, för den kan förklara allt – oavsett vilket utslag det blir i verkligheten så har teorin en back-up. Ett liknande problem verkar drabba A.

Det verkar dessutom finnas moraliska principer, som har omfattats i en mängd kulturer, som inte kan ges någon rimlig moralisk förklaring. Ett exempel är den gyllene regeln som föreskriver att vi behandlar andra som vi själva skulle vilja bli behandlade, oavsett hur de andra behandlar oss.

Det jag har sagt utesluter dock inte att vissa av våra moraliska övertygelser kan förklaras av evolutionära krafter. Jag tror att övertygelsen att våra släktingar är viktigare än andra människor och övertygelsen om att incest är fel är exempel på detta.

Det finns mycket kvar att diskutera på ämnet och jag hävdar inte på något sätt att det jag skrivit är ett konklusivtt argument mot den evolutionära kritiken av moralisk realism. Än mindre hävdar jag att jag bevisat att det finns moraliska sanningar. Men det är en början.

(som jag redan påpekat bygger mitt tänkande kring detta till stor del på Parfits ”On What Matters” som är obligatorisk läsning för de som vill gräva djupt i frågan om moraliska sanningar)

Världens sämsta evolutionspsykologer?

Standard

Evolutionspsykologin är en spännande akademisk disciplin som gjort viktiga fynd och bidragit till en ökad förståelse för orsakerna till mänskligt beteende. Precis som inom alla discipliner finns det dock ett antal forskare som bedriver dålig vetenskap. Två av de forskare som jag anser tillhöra denna kategori är Satoshi Kanazawa och Kevin B. Macdonald.

Även om Kanazawa har bedrivit en del intressant forskning så har han vid flera tillfällen anklagats för sin bristande metodologi och sin oförmåga att kunna se alternativa förklaringar till sina resultat. Dessa anklagelser har inte bara kommit från arga journalister och bloggare utan också publicerats i vetenskapliga tidskrifter av framträdande forskare.

Kanazawas mest uppmärksammade artikel publicerades 2011 under namnet Why Black Women Are Less Physically Attractive Than Other Women. Artikeln (som inte publicerades i en vetenskaplig tidskrift) ledde till ett ramaskri på internet. Efter det gick flera psykologer ut och kritiserade artikeln. Bland annat visade det sig att Kanazawas tes inte har empiriskt stöd (Barry Kaufman 2011).

I den vetenskapliga tidskriften Evolutionary Psychology Journal publicerades en artikel vid namn Kanazawa’s bad science does not represent evolutionary psychology undertecknad av 68 forskare. Artikeln kritiserar Kanazawas forskning och några av världens främsta evolutionspsykologer – Steven Pinker och David Buss – är medförfattare. Till Kanazawas fördel ska det nämnas att han försvarades av 23 andra forskare (inkluderat bland annat svenskarna Fredrik Ullén och Birgitta Tullberg) i en annan artikel.

Det är dock svårt att försvara det faktum att Kanazawa upprepat ”räknat fel” på siffror i sin forskning samt att han ofta är oförmögen att se andra förklaringar än evolutionära. Trots det kan Kanazawa mött sin överman i Kevin B. MacDonalds forskning. Macdonald är (såvitt jag vet) endast känd för en vetenskaplig idé: att ett antal egenskaper som han tillskriver judar – inklusive hög verbal intelligens och etnocentrism – utvecklats rasbiologiskt och kulturellt för att öka judars förmåga att konkurrera med icke-judar om resurser.

MacDonalds idéer har kritiserats av bland andra de börömda evolutionspsykologerna John Tooby och Steven Pinker. Steven Pinker skriver det här i ett brev:

”MacDonald’s main axioms – group selection of behavioral adaptations, and behaviorally relevant genetic cohesiveness of ethnic groups — are opposed by powerful bodies of data and theory, which Tooby, Cosmides, and many other evolutionary psychologists have written about in detail. Of course any assumption can be questioned, but there are no signs that MacDonald has taken on the burden of proof of showing that the majority view is wrong” (Pinker, Steven)

Att MacDonald använder sig av gruppselektion som förklaringsmodell är särskilt anmärkningsvärt då detta är extremt kontroversiell bland evolutionsteoretiker. Evolutionspsykologer framhåller vanligtvis att evolutionen sker på gen-nivå d.v.s. att gener som ökar den reproduktionsförmågan hos en organism kommer bli fler i nästa generation. Enligt gruppselektionsteorin drivs evolutionen av skillnader mellan grupper snarare än mellan gener. Denna teori har idag få anhängare och har kritiserats av mängder av evolutionsbiologer och filosofer inklusive George C. Williams, John Maynard Smith, C.M. Perrins, Peter Singer och Richard Dawkins.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det finns dåliga evolutionspsykologer – precis som inom alla discipliner. Men att evolutionspsykologin är ett viktigt paradigm för förståendet av vårt psyke och beteende.

Källor:

Barry Kaufman, Scott (2011). Black Women Are Not (Rated) Less Attractive! Our Independent Analysis of the Add Health Dataset. Psychology Today 2011 

Pinker, Steven

Hanna Fahl har fel om könsskillnader

Standard

I en artikel i DN (7/12) skriver Hanna Fahl att ”ogrundad biologism och insisterandet på att könsskillnader är medfödda skördar offer av alla kön”. Hon har naturligtvis rätt i att ogrundade påståenden inte är bra, men att vissa könsskillnader har en biologisk grund är ett faktum – oavsett om Fahl vill det eller inte.

Upprinnelsen till Fahls artikel är en studie som visat att kvinnors nervbanor i högre grad löper mellan hjärnhalvorna, medan mäns löper mellan främre och bakre delen av hjärnan. Om resultatet skriver forskarna:

”Overall, the results suggest that male brains are structured to facilitate connectivity between perception and coordinated action, whereas female brains are designed to facilitate communication between analytical and intuitive processing modes.”

Hanna Fahl förlöjligar dock forskarnas uppfattning genom att beskriva den på detta sätt:

”Män är från Mars och kvinnor är från någon annan planet där alla är väldigt verbala och bra på ”magkänsla” vilket gör dem till goda mödrar, för det står tydligt skrivet i hjärnan”.

När Fahl är klar med att förlöjliga forskningen och kalla den ”neurosexistiskt” kommer hon med några seriösa anmärkningar mot studien. Hon hänvisar till Cordelia Fine och Christian Jarrett som kritiserat forskarna för att de endast gissar kring hur skillnader i nervkopplingar kan vara relaterade till beteendeskillnader mellan könen. Hon skriver också att studien ”inte tar upp en möjlig förklaringsmodell till nervbaneskillnaderna: att hjärnan enligt annan forskning kan formas av våra beteendemönster, snarare än ligga till grund för dem”.

Det kan ligga någonting kritiken mot studien, men detta visar knappast att biologiskt grundade könsskillnader inte finns. Faktum är att många könsskillnader – särskilt de som har koppling till sexualitet – har goda evolutionära förklaringar (se tidigare inlägg).

Utifrån artikeln verkar det dock som att Fahl menar att könsskillnader aldrig är biologiska. Som exempel tar hon det väldokumenterade faktumet att pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Hon citerar en statlig rapport där det står att ”konstruktion av pojkars manlighet är en faktor av betydelse för deras skolprestationer”. Samtidigt tar hon inte hänsyn till att rapporten presenterades i samband med en annan statlig rapport där det står att ”det finns skillnader i mellan könen avseende kognitiv funktion, emotionell reglering, och mognadstakt. Dessa skillnader har inte enbart sociala orsaker” (SOU 2010:52).

I rapporten sår det också att ”det är tydligt att dessa skillnader ställer krav på skolans arbetssätt om man vill att skillnader i skolprestation mellan könen inte ska tillta ytterligare”. Till skillnad från Fahls åsikt verkar det alltså som vi måste erkänna vissa biologiska skillnader om vi inte vill ”skörda offer” i till exempel skolan.

Evolutionspsykologi och biologiska könsskillnader

Standard

I Sverige är det mer eller mindre tabu att diskutera biologiska könsskillnader. Ett exempel på detta är ett officiellt regeringsdokument som skriver att

“regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi” (Regeringens skrivelse 2002/03:140)

Trots detta finns det starka vetenskapliga bevis för att vissa könsskillnader är biologiska. Inom evolutionspsykologin förväntas kvinnor och män skilja sig på de områden som de mött olika anpassningsproblem under evolutionen (Buss 1995a). Att könsskillnaden i kognitiva (bl.a. verbala och matematiska) förmågor är liten (Hyde 1981) tycks därför inte vara en slump – båda könen har haft nytta av att utveckla kognitiva förmågor.

På andra områden har könen mött väldigt olika anpassningsproblem, och detta har också lett till olika psykologiska mekanismer. Ett problem för män är att de aldrig kan veta helt säkert om barnen som föds är deras eget (Buss 1995b), män riskerar alltså att ödsla resurser på någon annan mans avkomma. På grund av detta har män större anledning att hindra sin partner från att vara sexuellt otrogen, vilket speglas i det faktum att män är mer obekväma med att tänka sig sin partner ha sex med någon annan (Schützwohl 2004) .

Ett annat problem har med investering i avkomman att göra. Honor har definitionsmässigt större könsceller än hanar. Detta gör att honornas investering i avkomman redan från början är större än hanarnas (Dawkins 2006). Hos människor är en kvinnas minimala investering i avkomman 9 månader medan en mans är ett samlag. Män har med andra ord mer att vinna på att fler sexuella partners. Detta förklarar varför män ideellt vill ha mer än 18 sexpartners under sin livstid medan kvinnor bara vill ha 4 eller 5 (Buss & Schmitt 1993) och varför män är mer positivt inställda till tillfälliga sexuella förbindelser (Oliver och Hyde 1995).

Källor:

Buss, D. M. (1995a). Evolutionary psychology: A new paradigm for psychological science. Psychological Inquiry, 6, 1-30.

Buss, D. M. (1995b). Psychological sex differences: Origins through sexual selection. American Psychologist, 50, 164-168.

Buss, D. M., & Schmitt, D. P. (1993). Sexual Strategies Theory: An evolutionary perspective on human mating. Psychological Review, 100, 204-232.

Dawkins, R. (2006) The Selfish Gene. Oxford University Press

 

Oliver, Mary B.; Hyde, Janet S. (1993) Gender differences in sexuality: A meta-analysis. Psychological Bulletin, Vol 114(1), Jul 1993, 29-51.

Regeringens skrivelse 2002/03:140: http://www.regeringen.se/content/1/c4/20/69/2c27bade.pdf

Evolutionspsykologin och Humes lag

Standard

Inom filosofin är Humes lag, efter den skotska filosofen David Hume, en känd och accepterad tanke. Humes lag säger att en person inte kan härleda ett “bör” från ett “är”, d.v.s. bara för att något “är” följer det inte att det “bör” vara så. Alla filosofer är inte ense om hur långt Humes lag gäller, men jag vill nog påstå att de flesta accepterar att exempelvis en vetenskaplig upptäckt inte innebär något moraliskt eller omoraliskt i sig.

Det är viktigt att ha Humes lag i åtanke när en diskuterar vetenskap och kanske i synnerhet människans psykologi. Humes lag visar nämligen tydligt att de som menar att evolutionspsykologin är sexistisk eller nihilistisk (eller något annat nedsättande) har fel. Det är nämligen så att oavsett vilka upptäckter som görs inom vetenskapen så följer det inte att det som upptäckts är eftersträvansvärt.

Det finns evolutionspsykologiska teorier som förklarar varför män i genomsnitt har större spatial förmåga än kvinnor (Buss 1995) och varför kvinnor i genomsnitt är mindre våldsamma än män (McDonald 2012). Som Humes lag säger betyder dock inte att kvinnor bör hindras från att söka jobb som kräver stor spatial förmåga eller att män bör tillåtas vara våldsamma. 

Källor:

Buss, D. M. (1995). Psychological sex differences: Origins through sexual selection. American Psychologist, 50, 164-168.

McDonald m.fl. (2012) Evolution and the psychology of intergroup conflict: the male warrior hypothesis. Phil. Trans. R. Soc. B (2012) 367, 670–679 doi:10.1098/rstb.2011.0301